Fatta att ni har skadat mig färdigt !!

2008-11-20 / 21:05:57

Ni två personer i min familj som har skadat mig till o från under hela min uppväxt, fått mig att få dåligt självförtroende, fått mig att se på våld med helt andra ögon än normala människor, fått mig att gråta mig till sömns många gånger, fått mig psykad att jag till slut fick börja gå hos en terapeut för jag blev självmordsbenägen... NI TVÅ ! Fattar ni aldrig ?

Hur många år ska det ta att inse att man har problem o skadar andra, för att söka hjälp o vilja må bra? Om inte för eran egen skull, så tänk på eran omgivning som ständigt får ta eran skit o må dåligt varje gång ni dricker... O när ni inte dricker så kommer en liten strimma hopp upp, VARENDA JÄVLA GÅNG, om att kanske, kanske lägger dom av för gott nu.... Kanske inser dom att livet inte blir ljusare för att man krökar bort dagarna.... O varje jävla gång det börjar om igen -varje gång blir man lika besviken...

När jag var liten tog jag allt mycket, mycket hårdare än vad jag gör idag, när jag inte bor hemma längre, har en underbar pojkvän som har varit min bästa vän i många år (o även sett era perioder MÅNGA gånger) o nu när vi har en liten bebis på väg, så har jag mitt EGNA liv för en gångs skull. Jag behöver inte leva varken genom er eller med er längre - om jag inte väljer det själv. För FÖRSTA gången i mitt liv har jag tagit avståndet - att inte ringa, inte höra av mig på något sätt, inte svara i telefonen när ni ringer mitt i nätterna o anklagar mig för saker m.m... Att försöka att inte bry sig är jävligt svårt, speciellt eftersom ni är dom enda jag har kvar i min familj i princip.... Men att gå omkring varje dag o vara orolig för att ni börjar dricka igen, o aldrig vara lugn, får mig att må lika dåligt... för jag VET att förr eller senare rullar historien igång igen... o när den väl gör det kan jag inte äta, inte sova, bara gråter o vill försvinna bort.... 

 



Jag blir som paralyserad o sjunker in i mig själv så djupt att jag inte ens kan gå ut o umgås med mina vänner.... än mindre höra av mig till dom.... kan inte jobba heller, livet blir som en enda stor hög mur runt omkring mig..... Varför? För jag skäms - skäms att det är igång igen o skäms att jag tar det så hårt..... är det meningen att det ska behöva va så?

Jag orkar inte leva så, o jag vill inte leva så. Jag försöker vara stark, eftersom livet jag har i magen ger mig en anledning att inte längre se livet svart. Men hur mycket stöd jag än får runt omkring mig, så känns det fortfarande som om jag står ensam. Ensam o gravid. Även fast jag VET att det inte är så.....

Kommentarer!
Postat av: Ulko

Skickar en stooooor kram till dig!!

Kommenterat - 2008-11-21 / 22:42:24  | URL - http://oinkoink.blogg.se/
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: